1. Kan du känna dig liten och ledsen?
  2. Hamnar du/ni i sandlådan när ni har olika åsikter?
  3. Kan det bubbla över av ilska?

Vad menar jag med det?

Jo, ibland är det så att vi vill ta bort något vi gör, som ….

Om du kan tänka dig att det är ditt barn och skulle du verkligen behandla de barnet så! Nej, jag tänkte väl det.

Du kan i stället tänka:

Jag minns första gången jag började på en utbildning i personlig utveckling. Jag hade först läst till Friskvårdsterapeut.

Jag var så less på att må som jag hade mått så jag var villig att testa på i princip vad som helst. Utbildningen hette Bli den du är. Bli den du är, handlar om att ökad medvetenhet genom personlig utveckling.

Det låter kanske flummigt. Det tyckte jag i alla fall. På den tiden tyckte jag att allt var flummigt. Jag hade rätt så bestämda åsikter kring vad som var ”normalt”. Och jag fick börja med att välja att ej stänga någon dörr, utan hålla dörren på glänt om det var något jag ogillade.

Om man som jag var deprimerad med skilsmässan

Det var inte normalt att sätta sig och visualisera en person och sedan skälla ut den ordentligt. Däremot var det väldigt skönt.

De där fem timmarna per tillfälle på utbildningen gjorde oerhört mycket för mig.

Det var också där jag insåg att jag hade ett sårat inre barn. Det är förresten inte bara jag. Väldigt många människor går omkring med sårade inre barn som faktiskt påverkar deras vuxenliv otroligt mycket, tyvärr är de flesta omedvetna om det.

Jag var totalt omedveten om det.

Faktum var att jag inte ens ville kännas vid att jag hade något inre barn. Jag var ju vuxen och hade tre söner. Det var väl det mest patetiska jag någonsin hade hört!! Dra den där om Rödluvan och vargen också va.

Men mår du dåligt eller upplever du att du har svårt att få relationer att fungera så kan det mycket väl vara så att det finns en sårat inre barn inom dig.

Du kan inte skylla på ett sårat inre barn på någon. Även om det säkert kan vara frestande att påstå att allt har att göra med en bristfällig barndom. Det är i princip omöjligt för föräldrar att fylla alla behov som ett barn har. Dessutom går så många föräldrar själva omkring med sårade inre barn som de i sin tur aldrig erkänt och därför inte tagit itu med. Det är inte för att de vill sina barn illa, de vet helt enkelt inte annat och försöker göra det bästa av sina förutsättningar och de verktyg som finns till hands.

Behov av trygghet, kärlek och bekräftelse som inte blivit bemött hos ett barn hamnar i det undermedvetna och håller sig krampaktigt kvar där genom livet, men visar sig oftast i vuxenlivet i problem i nära relationer eller genom dålig självkänsla (ouppfyllda behov hos ett barn vänds ofta inåt och där börjar barnet klandra sig själv, vilket kan visa sig genom dålig självkänsla).

Att jag inte har erkänt det här inre barnet för mig själv har gjort att jag haft en stort gapande tomt hål inombords. Av meningslöshet och diffusa känslor av övergivenhet.

Jag har lyckats bra på jobbet och haft bra pojkvänner. Men jag har aldrig insett att jag inte har någon kontakt med mitt riktiga jag. Aldrig förstått att det här gör mig oförmögen att gå in i en äkta och sann relation.

Jag tänker på det här barnet i varje vila efter yogan. Jag vet i dag att det finns ett barn där och jag tar ansvar för det. Sätter handen på hjärtat och tackar det för att det stått ut så länge och tålmodigt väntat på att jag ska börja lyssna inåt. Jag tillåter mig att känna alla känslor, rädslor och sorg, även om de är skit jobbiga.

Jag, vuxna Pia, kan ta hand om mitt inre barns känslor nu idag. Jag behöver inte trycka undan dem längre och det är så skönt och så enkelt livet har blivet.

Det är en process av djup känslomässig läkning som får lov att ta sin tid och behöver sin tid.

Allt gott! / Pia